Kap1
Första gången de träffades var på en flygplats. Hon letade efter ett ledigt, lungt ställe för att läsa sin bok och lugna nerverna innan flygningen, hon var ganska ovan. Han behövde skriva på sitt tal. Han lovade att hålla ett öga på hennes bagage när hon gick och hämtade kaffe och hon tog med sig en kopp tillbaka även till honom . De talade ledigt om sina liv men utropet till avgången kom för tidigt. På flyget satt han längst fram och hon längst bak som om slumpen ville påminna dem om att de båda var gifta med familjer och ansvar och att svärmeri hör ungdomen till. Han nickade åt henne när de landade och hon gick förbi hans rad.
Konferensen var som hon förväntat sig en pina men en välkommen förändring till vardagens kontorsmiljö. Kvällarna var lugna, på hotellrummet med ett lat flickande av fjärrkontrollen innan hon somnade utmattad av sin slöhet. Bara sista kvällen gick hon ut med arbetsgruppen hon var tilldelad . Alla i gruppen lovade skenheligt att hålla kontakt med varandra och man beslutade att gå ut på krogen, en avskedsfest mellan människor som inte kände varandra.
De satt i en restaurang som var för dyr för dem privat, en restaurang som dem endast kunde gå till genom jobbet men likväl detta ovana för dem stället försökte de, lika skenheligt som hela denna kvällen var, att bete sig som om dem inte gjorde annat än gå på sådana lokaler som denna. Vem försöker dem lura, roade sig hon med att tänka, när dem kommer hem blir det tillbaka till köksluckorna och klippa ut rabattkuponger ur tidningar. Men nu var dem världsvana. Hon hade märkt honom redan då hon hade stigit in i restaurangen men han hade inte vänt sig om, känt hennes närvaro. För ett ögonblick ville hon dra sig undan, gå tillbaka till sitt trygga hotellrum och invänta morgondagens konferensseanser men sin vana trogen lät hon sig ledas in av andra människors viljeström.
Det var inte så farligt som hon hade trott, inte lika krystat, tyckte hon när hon lyssnade till deras konversationer, men de hade inte riktigt lika trevligt som han. Han satt vid baren, manligt bekväm och ledig och runt honom stod hans kollegor och med ölen i handen berättade skämt efter skämt. Med rytmiska mellanrum fylldes restaurangen med deras skratt. Vid hennes bord hade man nu övergått till en djup analys av hela konferensen, varför kan inte vi också skratta och vara lediga. Igenom höll hon sig utanför diskutionerna, hade egentligen inga åsikter, hur kunde hon bli engagerad i något som hon inte brydde sig om och det med människor som hon varken kände eller tyckte om. Men hon var tacksam varje gång hennes arbetsgivare kompenserade hennes stagnerade löneutvekling med att skicka henne till någon meningslös konferens, hon var tacksam att få komma ifrån sitt liv en smula, komma hemifrån. Hon älskade sin familj, sina barn, även sin man men tyckte inte om vem hon hade blivit. Det var inte ens likt henne, hur hon brukade vara. Hon hade studerat konst, var någon som visste om allt som hände, hon kände alla konstnärer, besökte dem regelbundet i deras studion, var med på deras fester. Hon hade inga romanser dock, det skedde aldrig, hon visste egentligen inte varför, varför ingen av dessa fulla konstnärer, dessa bohemer, hade gjort några som helst närmanden. Trots att hon skulle ha varit intresserad, många gånger. Hon tog aldrig initiativet själv, det skulle vara för intimt, för avslöjande. Så när Mark dök upp, självklar, till synes omedveten om potentiella hinder, en konstnär som tog initiativet utan att fråga henne om lov, utan att pejla hennes intresse med patetiskt kryptiska frågor, behövde hon bara flyta med i strömmen, något hon hade väntat på. De älskade varandra passionerat som bara konstnärer kan, levde ett bohemiskt liv in sin lilla hyrda lägenehet i de respektabla men fortfarande en aning konstnärliga kvarteren. Det var här professorerna från Akademin levde ut sin höst och dem bodde här redan nu.
Men när hans utställningar inte längre var en självklarhet och galleristerna inte längre häpnade över hans tavlor, när pengarna som aldrig varit något problem, något dem ägnat en tanke, uteblev, tog hon det där kontrosjobbet hon hade blivit erbjuden. Det skulle ju lösa så många problem, de skulle ha pengar, han kunde måla och verkligen jaga dem där pretensiösa galleristerna, och hon skulle komma hemifrån och slippa hans irritation som hon bara var förväntad att acceptera och göra allt för att minimalisera. Det var faktiskt ett OK jobb, arbetskamraterna var som man kan förvänta sig på ett kontor, nyfikna, skvallerglada och arbetsskygga, hon berättade för Mark att det var som ett vuxendagis, vilket gjorde honom mer irriterad.
”Är det detta mina skatter går åt? Att ett gäng imbeciller springer omkring med papper från kontor till kontor.”
Hon svarade inget. Att leva med Mark hade sedan hon tagit upp arbetet, varit som att bo på ett minfält. Hon visste inte vad hon kunde eller inte kunde säga utan att han skulle få ett utbrott. Själva faktumet att hon hade ett jobb, var även det upphov till en rad explosioner, allt från ”jag är mannen i huset, det är jag som borde tjäna in pengarna” till det smärtsammaste ”du vet, inte alla kan bara stänga av sitt skapande när dem behöver”
Så när hon blev erbjuden att åka på konferens så tackade hon ja på gång. Bara vetskapen om att hon skulle kunna komma ifrån gav henne en sådan energi att hon kunde ta hans utbrott om hur hennes jobb förstörde deras familjeliv. I för sig var detta den första konferensen under de 7 år hon jobbat hos myndigheten som hon faktiskt fick åka på, dem andra konferenserna användes bara som ett instrument i löneförhandlingarna.
”Du får faktiskt stå tillbaka detta år för Pelle (killen som är en expert på att inte jobba), ja du vet, vi behöver motivera honom tillbaka till jobbet, men vi har dessa fantastiska konferenserna som vi tror skulle kunna ge dig den vidareutveckling du behöver för att nästa löneförhandling ta ett stort kliv framåt.”
Detta hade dem gjort i 7 år, hon hade inte sagt något för likt dejterna var detta en för stor insyn i hennes personliga behov. Till slut hade hon, tyst, ansökt om förflyttning till en annan avdelning med förklaringen att hon var hållen tillbaka i sin utveckling. Nästa konferens, blev av.
Dem andra skulle gå och så även hon, hon slängde i sig resten av drinken och tänkte att denna kommer att lulla mig skönt till sängs.Hon hade under middagen knappt sagt ett ord, hon kände dem ju inte och kall prat var verkligen något som hon vare sig förstod eller förstod poängen med. Hon tog sin jacka i garderoben, sist av alla, dem andra hade trängt sig före ivrigt pratande med varandra, hur kommer det sig att de har så mycket att säga?
”Jag ville inte att du skulle försvinna utan att jag sa hej.”
”oh hej,”, svarade hon med en rosslig röst, ovan att prata.
”Så du känner igen mig?”
”Självklart” svarade hon med en alldeles för stor iver som hängde kvar i luften som en falsk ton i ett solo.
”Kan jag kanske bjuda igen för kaffet? Ja kanske inte kaffe då men kanske du vill ha en drink?”
Hon tackade glatt ja, som hennes gamla glömda jag hade gjort, en överraskande regression som hon obehindrat slank in i. Kanske berodde det på att hela hennes trist, homogena grupp hade uppfattat att hon, den konstiga, omoderna och inte alls sociala, den annorlunda, blev uppraggad. Männen såg på förvirrat och kvinnorna avundsjukt. Men kanske var det för att hon helt plötsligt, bredvid honom, någon hon inte kände , fick en ny styrka, en ny ryggrad, en flashback hur det engång var. Han var ett lugn, man känner igen från en trygg ålder, ett annat tempo som en gången roman, en annan rytm som inte stillar eller jagar på, utan för en ledigt vidare i musikstycket, ett tempo som var som hennes, fast utan anpassning. Och när han stod så nära, var han så nära att hon lika gärna kunde bli ett med honom, så nära att hennes huvud ville vila på hans axel, en impuls hon slog ifrån sig med förvånandesvärt mycket styrka. Hon lämnade sin hemska kontrosråtte grupp bakom sig med gapande munnar när han ledde henne till baren. Med varje steg närmade hon sig den hon var, med varje steg försvann hennes självpåtagna hinder, hennes medvetenhet om sin fel. Hur kom det sig, vad var det som var så annorlunda? Hon sköt förskräckt undan frågorna, livrädd att hennes överdrivna analyserande skulle skicka henne tillbaka till hennes hemmafru mentalitet. Hon kände sin kvinnlighet väckas på nytt till liv (av med sömnluvan, sötnos, nu är det dags att vicka på höfterna).
Med långa steg gick hon före honom och satte sig på barstolen, elegant, så kände hon sig i alla fall, svepte hon sig ner på den. Hennes svarta polyester kontorsbyxer, hennes enda ”power” plagg, blev plötsligt exklusiva, hennes trötta röda blus, förförisk, när hon höjde sin drink och skålade med honom.
Han hette John, var en av organistörerna för konferensen och han skulle flyga hem med samma flyg som hon, det kom dem fram till direkt i början av samtalet som att försäkra sig om en framtid, även kort. Snabbt kom de även in på konst. Han hade sett i papprena som hon hade fått fylla i i början av konferensen att hon egentligen var konstnär. Hon blev lite illa till mods att han hade sett papper som hon var övertygad om skulle hamna i papperskorgen så fort hon lämnat in dem, bara han inte är ett pucko hoppades hon tyst och blev snabbt övertygad för han rodnade när han fortsatte.
”Jag ville inte spionera, jag ville bara veta vad du hetter . . .”
Han avslöjade även, som att också hon skulle veta något nära, att hans dröm, passion var att kunna livnära sig som fotograf. Han sa att han fotar mycket, att han alltid försöker tänka ut nya bilder, att han försöker kombinera olika fototekniker, för att finna sitt uttryck ”för det är inte en anteckning, fotografin, det är inte en dokumentation det är ett konstnärligt uttryck” . . .
Hon lyssnade, inte olikt som hon hade gjort med sin kontorsgrupp, men med en helt annan intesitet. Hon verkligen njöt och kände en våg av inspiration skölja över henne med ett lugn. I den högljudda baren bröt hans ord igenom, i den mörka baren såg hon alla detaljer av hans ansikte, där han hade skurit sig vid rakningen på morgonen, eller att han inte varit hos frisören på ett tag. Skjortan avslöjade ett tidigare liv och kavajen var lite skrynklig, troligtvis packade han väskan själv. Hon kände vinet stiga henne i huvud tillsammans med modet.
”Vet du, det var länge sedan, länge sedan jag var så mig själv. Tack för en underbar kväll” sa hon till honom när han tog ett steg för nära utanför hennes rumsdörr. Tystnaden som följde fylldes med deras andetag.
”Jag kan inte lämna dig”nästan viskade han, det fanns inget behov att tala högre.
Rummet låg i ett mjukt gryningsljus, annorlunda, som taget på bar gärning, ensamt innan den nästa anonyma affärsmannen vräkte upp sin övernattningsväska med identiska kostymer för att sedan raida minibaren för högoktanig sprit medan han flickar på TVn. Hon låg stilla, tillsamman , ett dem som aldrig borde ha varit, en parantes där ödet gjort en felskrivning och inte hunnit sudda ut. Dem var som tjuvar, med samma flyktiga känsla av frihet, med en nykter medvetenhet om att dem inte kommer att komma undan. Hon tittade på honom där han sov djupt. Hon kände det som om hon visste allt, att detta var en av många nätter, att det var detta som var hennes liv. Hon var tvungen att känna så, hur kan man känna någons värme, någons huds mjukhet, höra någons mest hemliga viskningar utan att känna den personen. Hon visste hur han fått sina små rynkor runt ögonen, hur alla hans ansiktsuttryck betydde, trots att han aldrig berättat det. Hon ville inte vet mer, hon ville inte få något motbevisat, hon ville inte störa detta, hon ville behålla denna rena situation, utan tal, utan ideer, bara hon och han och hon ville rista in detta i sitt sinne, i sitt egna. Utanför rummet hörde hon redan hur andra delegater från konferensen redan släpade sina väskor över trösklarna och sedan hissens surr när den förde dem ner till foajen, för att sedan checka ut och åka hem till sina familjer, till sina små radhus och sina kontorsmiljöer. Och hon med detta rum runt sig som skyddade deras lilla liv, lilla universum, hur ska hon kunna lämna det, detta allt, hur ska hon kunna lämna detta öde, hur ska hon kunna lämna honom.
Med stängda ögon viskade han
”Jag kan höra din puls” . . .
Han öppnde sin ögon och på nytt föll hon ner i dem.
Dem lämnade rummet i sista sekund, precis i tid innan utcheckningen löp ur och helt plötsligt var de tillbaka på flygplatsen där det hela började för bara en dag men ett helt liv senare.Dem satt bredvid varandra på flyget, dem satt tysta. Satt nära varandra, med gemensamma tankar. När de landat, innan dörrarna öppnades ut till ankomsthallen kysste de varandra ömt, han smekte hennes kind, långsamt, nogrant och vände sig om för att gå ut genom dörren. Innan dörren stängdes igen såg hon en skymt av en vacker kvinna med en liten flick som med utsträckta armar gav honom en kram. Helt plötsligt var han borta och hela hennes inre värkte som om det var amputerat. Han var borta, helt plötsligt enbart ett minne, en saga. Med honom försvann även hon och tillbaka var kontrosråttan.
Hon tog bussen hem och hann precis in i affären innan den stängde. Med sin övernattningsväska och fulla matsäckar blev hon kramad av sin pojke och sin man. Hon lagade en komplicerad maträtt och var tacksam att hennes man inte var nyfiken på hennes resa, att han inte ville veta hur hon haft det, att han istället hällde ur sig hur jobbigt det var att vara enda förälder och hur han halkat efter i sitt jobb och att han nu kommer att jobba sent.
” Ja, älskling, jag förstår . . .” höll hon med medans hon smekte sin lilla pojke över kinden.
De hade inte lovat varandra något, hur kunde de, de hade inte bytt telefonnummer eller mail adresser, det fanns egentligen inget behov, för det var så overkligt, så utan framtid. Hon visste inte ens vad han hette i efternamn, men det spelade ingen roll.
Som bortblåst, dem, det som nästan var dem, var borta för all framtid och på kvällen när hon var ensam i badrummet kände hon tårarna välla upp. Medans duschen rann över hennes kropp gav hon sig hän till sin sorg. Hennes armar kom fortfarande ihåg honom trots att hennes minne, överväldigad av den plötsliga närvaron av hennes liv, började blekna. Saknaden växte sig allt starkare och sorgen efter det som för en stund hade möjlighet att vara, blev smärtsam. Hon ville prata med honom en sista gång, hålla om honom, sjunka ner i hans ögon. Men det var nu bara en fantasi, overkligt. Dörren till duschen öppnades och hennes man steg in i kabinen med henne.
”Jag har saknat dig så,” sa han med en kyss och hennes kropp svarade per automatik men med en uppdämt passion dem inte haft på väldigt länge.
”Du får gärna åka på fler konferenser, om du kommer hem så här . . .,” log han
”Oh, tack så hemskt mycket,” tänkte hon spydigt
Kap 2
”I ett liv som det här finns det inte utrymme för tankar”, skrev hon i sin dagbok. Hon hade börjat med sin dagbok igen, som hon alltid börjar skriva i, när det egna revolterar, när det egna kräver uppmärksamhet och anklagar henne för svek.
Hon önskade att hon skulle kunna känna sig nöjd med vad hon hade, att hon skulle kunna tycka om sitt jobb, sitt liv men det är så förutfattat, varje dag precis som den förra. Alla andra tycktes vara nöjda. Hur kommer det sig att de så enkelt accepterar det lugna, sjukligt lugna lunket som livet går. Hon avskyr denna rytmen i dissonance med henne, hon avskyr det sinusoida i livet, hon har alltid haft svårt för likriktning, av all den sort, vare sig inom konsten eller jobbet eller hos människor. Andra kallar det för trygghet, hon för kvävande.
Människor som levde sina sinusoida liv, som var som synkroniserade med varandra, som klädde sig på samma sätt, hade samma åsikter, såg likadana ut. Hon hade därför alltid sökt sig till människor som på något sätt överraskade henne, fick hennes uppmärksamhet.
Det var alltid något som drev hennes man vansinning, att hon drogs till människor ofta i samhällets periferi, den knäppa bagladyn som hon alltid köpte en bit lyxig chocolad till eller det där paret som levde i en egen målad buss och påstod att detta varit deras mål i livet. Hon studerade dem, engagerade sig i dem, försökte lista ut hur dem kan ha styrkan att leva sitt eget liv trots samhället runt dem. Hon beundrade dem en smula till och med . Han förstod inte alls varför hon skulle umgås med sådana människor, som hon inte hade något gemensamt med. Hon svarade att hon behövde den inspirationen, att det ar en annorlunda syn, kanske någon som inte passar med hennes syn, men en annan syn.
”Har du kanske tänkt på att du utnyttjar dem ?” Hon var chockad ”Har du kanske tänkt på att dem inte har något val, att dem får förhoppningar när någon som du visar intresse för dem? Så om du verkligen vill hjälpa dem, så låt dem vara . . .” Hon var arg och chockad, mest över halten sanning i det han sa. Och det visade sig alltid att han hade rätt, att efter ett tag började dem fråga om små lån, eller om dem kunde komma och låna tvättmaskinen etc. Alltid slutade det med att hon var tvungen att frigöra sig, ta tillbaka den lilla delen av sitt liv hon hade kvar, hon var tvungen att stöta bort dem, brutalt med ord dem skydde som elden och detta lämnade båda sidor mer sårade än innan.
Men hon kunde inte ge upp hoppet, hoppet var allt. För hon visste att det fanns människor som inte var stöpta i samma form, som inte delade tankar, behov, begär även beteende. Som var fria. Speciellt efter att ha träffat John, han var sådan, han var beviset att hon inte var den enda udda, som hon kände sig, han ville ju ha henne, någon som han ville ha henne. Snygg, framgångsrik och accepterad. För han tog ju inte miste.
Dem hade inte haft någon kontakt med varandra sedan den kvällen, den natten. Dem hade inte lovat varandra något, inte ens bytt telefonnummer. Hon tänkte flyktigt en kväll att hon skulle googla honom men vad skulle det ge.
Istället försökte hon bevara den känslan han fyllde henne med, så att den räckte så länge som möjligt. Hon sköt undan sina dystra tankar, sina tankar och begravde sig i konfrontationslöst arbete. Hans omfamningar gav henne fortfarande värme , hans leende fortfarande mod och hela omvärlden blev till hennes egen kuliss. Desperat höll hon var i den känslan och försvarade den mot den hotande verkligheten . Jobbet flöt på, hemmet var nystädat, maten nylagad och tvätten vikt. Men ingen förundrades över hennes nyfunna elan, hennes nyfunna inspiration, utan kraven ökades istället. I takt med att projekt blev färdiga på jobbet kom nya projekt, i takt med att hemmet blev perfekt, kom insinuationerna om att garaget minsann är en skandal. Hon gick från att ha varit omvärldens papperskorg till att bli dess sophög. Och det i takt med att minnet av John bleknade.
Igen var hon tillbaka i sin rytm,igen såg den ena dagen den andra lik och desto mer sällan hade hon ork att minnas tillbaka till den natten. Den var ju så främmande för henne, så otypisk. Hon hade självklart aldrig berättat för Mark om natten, den tanken had inte ens slagit henne. Hon visste ju att det egentligen var en otrohet, men otrogen kan man väl bara vara mot någon man har ett förhållande med? Hennes äktenskap var egentligen bara ett liv parallt, dem har inget del i varandras privat liv, dem levde sida vid sida för det var enklare så, eller det var det för honom. Visst hade dem upplevt passion, i början innan sonen kom. Sedan kom familjelivet, där urmodern, som hon blev förpassad till, som en grottkvinna sköter allt medans mannen flamsar runt på savannen med ett spjut. Då låste man in passionen till det innerst, det mest intima och sårbara, för den var nu bara i vägen. Men hon kunde inte släppa den, släppa hur hon hade känt sig och ju mer avlägsen den där natten var desto större växte sig sorgen över den förlorade passionen. Med sorgen kände hon en ålder smyga på, ”hon var för ung för att ha sådana sorger”,skrev hon på nytt i sin dagbok ”hon var inte redo att åldras, hon hade inget lyckligt liv av kärlek att se fram emot, bara mer av detsamma, ingen familje lycka och stabilitet som får en att glömma att livet rusar fram till det oundvikliga. Istället var det oundvikliga närvarande i alla delar av hennes liv. Det var så mycket som fattades henne, så många begär som inte blev tillgodosedda och som nu inte lät sig bli ignorerade.
Hon kände det som ett tryck som ökade och hon sökte hjälp, mest för att ha gjort det, hon räknade inte på att faktiskt få hjälp och mycket riktigt, det gnagande trycket fortsatte. Och fortsatte. Hon var trött, en trötthet som började bli bedövande, trötthet av att alltid vara friktionsfri, att aldrig ta plats, att inte ha egna åsikter och tröttheten bedövade hennes ansträngningar och tog över hennes handlingar.
Men under det började en liten självbevarande revolt att smyga sig på. Det började med att hennes irritation över Mark växte sig så starkare än banden som band hennes tunga och hon började stå upp för sig själv.
”Nej, jag är inte sur, jag bara svarar, jag bara talar faktiskt, säger vad jag anser, kan du tänka dig ?” Han stormade ut ur rummet och i en protest över hennes skandaliska beteende sov han på soffan, det var hans vanliga sätt att föraktfullt visa sitt missnöje. Men istället för att gråta sig till söms ensam i den stora sängen, la hon sig på rygg i mitten av den och sov bättre än på länge.
Nästa steg blev jobbet. Hon stormade in på chefens kontor, utan avtalad tid, bara det blev till tema under fikarasterna under en hel vecka. Framför chefen la hon sin avskedsansökan och begärde hans underskrift.
”Men det var lite hastigt, varför vill du sluta?”
”Ja, jag kan ju knappast vara anställd här när jag samtidigt stämmer er?”
”Va? Vaddå stämma, varför då det?”
”För utebliven löneutveckling, jag har jobbat här i 8 år och alltid stått tillbaka, men inte nu längre , nu är det jobbskygge Pelles tur. Och din tur, jag har kollat, din löneutveckling har varit nästan 30% medans min har varit 2%, Hur förklarar du det, och hur kommer du att förklara det för din chef?”
Så nu satt hon i sitt nya kontor med sin nya lön och ögnade igenom sina ny arbetsuppgifter och förundrades över hur saker och ting tycktes falla på plats. Det som för ett par veckor sedan verkade oöverkomligt hade till synes löst upp sig självt. Och hon hade fullt upp med sitt nyfunna liv, sin nyfunna makt och sin nyfunna identitet. För trots alla ansträngningar, trots all kamp för det egna så var hon fortfarande inte den som hon en gång var, som hon en gång känt sig, den personen som hon så lättvindigt hade gett upp, som hon inte ens kom på att det skulle vara värt att kämpa för, allt för det underbara gemensamma men det vara bara hon som hade gett upp.
”Det var för sent att oja sig för det nu”,sa hon till sig själv,” det som är borta är borta och det som är nu är nu och det är det man får ta tag i”. Hon hade återupptagit kontakten med sina gamla vänninor hon inte sett på år och dem träffades nu regelbundet. Hon kallade det för nätverksmöten och Mark, som nu lärt sig acceptera hennes acertivitet, var glad att hon hade tagit tag i sin karriär och att hon hade aspirationer att ta sig vidare. Så en gång i veckan fick hon känna sig som en kvinna, flörta med kyparna, dricka vin med vänninor och dra pikanta skämt till råa skratt. Hon fick njuta av mäns blickar och kvinnors avundsjuka och hon gjorde det utan skuld. En gång i månaden gick dem även ut och dansade,Mark tyckte inte om det men sa inget, och det var OK för henne. Bara hon fick ha ett par andningshål så kunde hon hålla alla bollar i luften. Hon såg till dock att hålla alla dansanta män på avstånd, Marks position fick aldrig ifrågasättas och hon visste att hennes innerliga vänninor skulle vara dem första att berätta. Men detta funkade, alla tjänade på det, Mark, sonen, jobbet men framför allt hon. För första gången började hon känna sig likt lycklig, som lite friare. Hon kände att hon skrattade mer, att hon såg och kunde se skönhet, att hon hade energi att göra saker bara för att de var roliga.
På tisdag var det dags igen för en drink med damerna. Sonen var i säng, huset städat, maken mätt och hon klädd i en ny klänning köpt på rea och ett nytt sätt att sätta upp håret. Väl på restaurangen var det mer fullt än vanligt men trots det kände hon hur hon lyste i myllret av finklädda och hon kände blickarna mot sig. Första glaset vin kändes som balsam och hon sneglade runt i rummet. Män vek undan med blickarna för att rikta dem rakt mot sina dejter men det lilla miniögonblicket som hon faktiskt såg in i deras ögon fyllde henne med styrka, att vara sedd. Tills det var en blick som inte vek undan. Som likt för två år sedan överrumplade henne med sin självsäkerhet och sin rakhet. Han log och skålade med henne över rummet. Hon besvarade. Hennes vänninor hade med en jakthunds vittring redan upptäckt situationen och alla vände sig mot honom. Han skålade med dem med.
”En arbetskollega” förklarade hon menlöst.
”Ett sånt arbete vill jag också ha”, skrockade en dam rått. Hon skrattade med men allt var försvunnet. Klänningen en trasa och håret en parodi. Hon var inte alls förberedd på detta, visste inte hur hon skulle förhålla sig till detta. Visst kunde hon känna sig självsäker men i situationer som var överskådliga, med människor som var förutsägbara men inte med detta. Vad ska hon säga, ska hon säga något, dem känner ju varandra inte, dem har inte setts på flera år. Hon ville bara hem.
Hon talade ivrig med sina vänninor, gömde sig bland dem och vägrade att ens snegla mot hans håll men trots det kändes det som om han väntade på en möjighet , där de kunde träffas. Till slut fann han den. Hennes mobil ringde, precis när de hade betalat och rest sig upp för att gå, så ringde mobiljäveln. Det var en felringning men den hade gjort att hon halkat efter sina vänninor och så stod han plötsligt där.
”Kommer du ihåg mig”, frågade han med en ärlighet som fick henne att le.
”Klart att jag gör”, sa hon och såg upp mot honom. Det fanns ingen möjlighet att hon skulle glömma.
”Är du på väg att gå? Jag måste också gå, en tidig dag imorgon”
Lättade över att han inte ville stanna gick de ut tillsammans. Många av vänninorna var redan iväg, resten sa dem hej till. Han följde henne, skulle åt samma håll, sa han.
Sakta gick dem gatan fram tillsammans. Hon kände till gatan väl, följde sin son till skolan varje dag här men nu såg den annorlunda ut, nu hade den ett annat kännetecken.
”Jag är glad att jag träffade dig”, sa han efter en stund av pinsam tystnad.
”Ja, det är verkligen en överraskning, vad får dig att komma till dem här krokarna?”
”Trodde aldrig du skulle fråga”,sa han och skrattade lite stolt,”jag är här för att inviga min foto utställning!”
”VA ! Nämen . . . oj vad roligt, grattis!!” För ett ögonblick glömde hon bort alla blygheter, alla pinsamheter.
”Var ska du ha utställningen?”
”Galleri Pictura, runt hörnet.”
”Ja vet, jag brukar gå dit på lunchrasterna och kolla. Vad roligt, verkligen grattis, men hur lyckades du?”
”jag har faktiskt dig att tacka för det”, tillbaka var blygheterna och pinsamheterna och hon såg rakt framför sig ”enda sedan den sista konferensen och våra samtal om konsten och om livet i gemen, kunde jag inte sluta tänka på fotandet och på att faktiskt göra något åt det. Så jag tog ledigt från jobbet, förstorade mina bilder och skickade runt, och detta är resultatet.”
”Bara så där?”
”Bara så där. Jag har haft tur, bilderna är bra, men inte så bra men detta är en början. Bara man har inspirationen . . . ”
Den där obekväma tystnaden smög sig nära igen.
”Så vad är målet”, avbröt hon, ”att bli fotograf?”
”Jag vet inte, målet just nu är att få utlopp för det jag behöver. Det var som vi talades vid sist, man måste följa det som är och känns rätt, eller hur?”
Han stannade till och vände sig mot henne, men hon fortsatte att gå.
”Självklart”, svarade hon likgiltigt,
Han sprang ifatt henne och drog in henne i en portuppgång.
”Det är långt ifrån självklart, det är fantastiskt” sa han tyst, så nära. Deras omfamning, deras hemliga möte, gömt bland skuggorna i vilka dem var en del.
Han följde henne nästan ända hem och med samma smekning som för två år sedan på flygplatsen var han borta.
Mark sov redan när hon kom hem och hon gick raka vägen till duschen. Hon kände fortfarande av hans händer och mun men borta var upprymdheten hon känt sist. Borta var hennes självsäkerhet, borta var hennes känsla av kvinnlighet, och borta var även hennes känsla av hopp, av att saker och ting kan förändras, bli bättre, kanske även bli bra. Nu kändes livet förvirrat, kaotiskt och präglat av förlust. Men hennes åtrå, fanns kvar som en påminnelse av hennes misstag, hennes behov av upphetsning bet sig kvar men frigjord från känslor och från värme. Hon var äcklad äver denna råa känsla, den hade inget med henne att göra, hon en intellektuell, som var attraherad av intellekt och inte av inoljade manskroppar, men ändå, här stod hon i duschen, återuppkallade hans smekningar för att kittla sin upphetsning som en gammal snuskgubbe stirrar på unga tjejer på stranden och fantiserar om gömda hudars mjukhet.
När hon la sig bredvid Mark drog hon hans sovande arm kring sig i ett plötsligt behov av tröst.
