Familje drag
(scrolla ner för uppdatering)
(scrolla ner för uppdatering)
En blå, oskyldigt blå, i synes vårdslösa drag over en grov duk. Snabbt avklarat, snabbt sett, snabbt konstaterat. Flyktig, otålig, kolerisk. På ett par ställen lyser duken igenom färgen nästan som för att förstärka det blåas position, som snärtats på som av en fisk innan den slår i vattnet.
En ram, raka linjer, sansade med hopp om frigörelse. Bruna toner, stödda ac orange innesluter det blå som en corrida den vilda tjuren. Trots sin inneslutning, kanske på grund av den, är tjuren friare än ute på fältet. Det är här han har sin kamp och vad vore en tjur utan en kamp? Kamp mellan två världar, där den djärva vinner, ett episk land som hyllar det instinktiva.
Högre upp fortsätter kampen med ett annat ljus, ramen blir till ett fönster och vattnet till himmel. Väggarna är i en annan ton, färg som har fångats in i plåtburkar, dött, standartiserats, med en falsk sol lockandes till lek. Slätt, jämt, iklädd kavaj och slips, utan en egen vilja, för säkerhets skull, effektivt. Färdigkalkulerat.
Ett porträtt i sin egen ram, en tredje utmanare av verkligheten, en ytterligare dimension, en ytterligare förflyttning. Kanske bredvid fönstret och himmeln. Kanske hav med vrakdelar, ett annat fönstret, vrakdel, med ett innehåll av plåtfärg i en lek av naturlighet, dem rosa läpparna med det lilla leendet, de tunna ögonbrynen med sin oskyldighet, den koketta axeln med den svarta hårlocken, i en perfekt, nekrofilisk harmoni. Men mitt i denna fångenskap, mitt i denna rumsrena, distingerade tavla, finns en nyckel. Hennes ögon, hennes blå, oskyldig blå ögon, med samma intensitet, samma färgskala, samma sorts penseldrag som den fria himmeln, det fria havet bara ett par centimeter bredvid henne. Hela hennes stramhet och poserande avslöjades av blickens otämjdhet. Var det kanske detta som var hela meningen med tavlan, var det detta som var den konstnärliga impulsen. Att damen, porträtterade i början av 1700 talet, var, i all sin oskyldighet, en vilde i sängen
Rodnande över upptäckten av denna intima hemlighet steg jag ut ur museet, förnöjt med en könsla av löst mysterium.
03.10.2010
03.10.2010
Jag har alltid velat bli en målare, det var som en sorts familjeklenod som överlämnades av farfar, till far och i brist på en son till mig. Alla var målare,det viktigaste var konsten. Vi hade inga familje foton på väggarna, men vi hade konstverken våra familje medlemmar producerat genom decennierna. Mina kompisar tyckte det var konstigt men coolt och jag höll med allt de sa, jag var i den åldern. Första gången jag verkligen märkte av hur viktig och självklar konsten var, var när jag för första gången skulle gå på diskotek till ungdomsgården. Min mor var hemmafru så jag hade inte privilegiet att få gå till ungdomsgården för förvaring tills mamma kom hem från kontoret. Jag kom istället hem till hemlagade luncher och sedan hjälp med läxläsning, medans mina vänner levde rövare i ungdomsgården som tycktes mig vara ett paradis i frihet. Jag var väl ca 14 år när det skulle vara en fest på gården och jag var inbjuden. Jag frågade min far om jag kunde gå. Förvånat såg han upp från sin tidning.
”Skulle vi inte se Vermeer dokumentären tillsammans?” Han behövde inte säga nej. Att min far ville vara med mig, att han ville titta på något så viktigt tillsammans med mig, fyllde mig med en oerhörd skam att jag överhuvudtaget någonsin tänkte på att gå på festen. På kvällen satt vi bredvid varandra, jag tog min sketch bok i knät och mamma kom, tyst som en mus med lite mackor till oss. Pappa grimaserade till när hon kom in, hon var inte tyst nog. Vi såg ju trots allt på stor konst, då ska det var tyst som i kyrkan, vördnadsfullt . Och det var så det var, och det var inget konstigt med mig. Konsten var det största man kunde göra, det var det som var det viktigaste och riktigaste man kunde göra. Och jag ifrågasatte aldrig, tvärtom. Jag var stolt över att jag kunde ha mitt egna staffli i min fars atelier, att jag fick en flyktig klapp på huvudet av galleristerna som ljudligt viskade till mig, precis i hörhåll av min far, att min far var en stor konstnär. Min far stod stoiskt och puffade på sin pipa, lika självsäker som om det enda galleristerna gjorde var att kommentera något så uppenbart som vädret. Hans storhet var en självklarhet. Jag däremot var uppspelt över kommentaren och för mig var min far den största, viktigaste människan i världen som fyllde mig med en bedövande respekt. Storögt brukade jag följa hans penseldrag. Senare, då han för en stund lämnade mig ensam i ateliern, försökte jag efterapa dem.
Den första gången jag vågade säga något om hans målning han målade på blev han tyst. Jag rodnade, rädd att jag gjorde misstag, en rädsla jag alltid haft vid min far. Han tuggade till slut lite på penseln, vek inte med blicken från den kritiserade tavlan.
”Du har rätt”, sa han till slut. En blyg självsäkerhet ersatte rodnanden, men den blev inte långlivad. Med en tämjd pensel, skopade han upp röd färg och koncentrerat drog han ett stort rött streck över målningen. Jag satt stum, med gråten i halsen , efter att han rusat ut ur ateliern och smällt igen dörren. Stel, som om min fobiska rädsla för honom, äntligen fick sin upprättelse och kramade mig till en solid massa. Som förlamad visste jag inte vad jag skulle göra, som dotter borde jag springa efter honom, som kvinna be om förlåtelse men som målare låta honom hållas.
Till slut gjorde jag det jag alltid gjorde. Med en inte lika tämjd pensel skopade även jag upp röd färg och drog, över min tomma duk, ett stort, blaffigt, rött streck, och sedan ett till, till ett stort kors. Jag satt med blicken på det röda korset ett långt tag, försökte se bortom korset, se vad det erbjöd, vilka dörrar det öppnde istället för vad de stängde, vad var det för färg, vilka färger innehöll den? Jag vände duken upp och ner, skruvade den lite till. Tyst betraktade jag den igen. Med väldigt försiktiga, trevande drag brottades jag med korset, fäktades är kanske mer precist uttryckt. Med andra färger, kontrasterande eller likadana men med en skillnad i lyster, ljus, försökte jag få korset att avslöja mer. Jag attackerade ställen där det var svagt men i retur skrek rödheten igenom. Sakta byggde jag en form, en rytm och ett djup. Nu i efterhand kan jag benämna det som hände, då försvarade jag mig bara. Jag drog det sista penseldraget som tvingade in det nedrans korset in i formen och låste fast den där. Andfådd ställde jag mig på ett stegs avstånd från stativet och slagfältet. Ett ljudligt stampande av en stoppande pipa avslöjade att min far suttit i hörnet vid dörren, jag vet inte hur länge, med ett glas vin bredvid sig på golvet. Hans blick var låst på tavlan. Till slut tände han sin väldigt välstoppade pipa.
”Jag hoppas inte du snodde mina färger” sa han tyst
Och det var bra.
10.11.10
Många år senare satt jag nu som målare, efter konstskolan, efter att ha blivit en ”akademisk målare”, precis som far, i en tågkabin, rusandes genom tunnlarna i Österrike med riktning mot Italien och Toscanien. Toscanien med sina brända färger och ilskna grönhet, Toscanien med sin romantik, med sin nästan sliskiga klischeiga skönhet. Åksjukan i cocktail med mina resenerver höll mig i en konstant uppmärksamhet och med en hård koll på om toaletten var upptagen eller inte. Trots det var jag lycklig, fullfylld, nästan lite småfull av vuxenhet. Detta var min första resa som konstnär, en resa jag planerat som min första inspirationskälla, ett helt landskap som musa, ”hmmm, ska du nu sitta som någon Hötorgsmålare och måla bönder,hmmm 100 år sedan kanske!” muttrade min far och jag log och ignorerade, som en konstnär kan en annan. Och jag log forfarande när jag visade passet för den tjusige passkontrollanten, en lovande början på min vistelse i Italien. Jag tog upp mitt block och min anteckningsbok, ivrig att föreviga varje steg i mitt äventyr, men landskapet och upphetsningen jagade undan varje tillskymt av koncentration, så ritkolet, liggandes på blocket,skapade egna svarta vägar, i egna landskap, i rytm med tågets skyndande.
Jag betraktade naturen utanför, hur den flög förbi, hur den suddades ut till streck, som linjerna på ett notblad. Tågets rytmiska dunkande, som jag skulle känna länge efter att jag hade stigit ur tåget, blev genast till taktstreck som med sin vertikala rakhet delade av det som annars skulle fortsätta i evighet, snabbare och snabbare. Husen, träden, även boskapen och den enstaka bonden blev till toner, som till den oinvigde kunde framstå som sporadiskt utkastade på notbladet, mellan linjerna, inklämda mellan taktstrecken men för mig, avslöjade hemligheter från en annan dimension, som viskade, grät, skrattade, kysste, som avslöjade en nyckel, kanske till min inspiration, kanske till mitt målari?
Jag hade svarat på en annons som jag hittat i en Italiensk dagstidning. Jag kunde bara ett par ord Italienska men med en lånad ordbok, lyckades jag tyda annonsen och sedan även svara på den. Far satt helt tyst då jag berättade för honom, han kände sig helt överkörd och jag vågade knappt se på honom. Jag visste hur han skulle reagera, men för första gången var min vilja och vision starkare. Han sa att han hade ju en hel del vänner som nyligen varit i Toskanien, även några som startat ett sorts konstnärskollektiv och nu hade jag gjort detta utan att ens rådfråga honom, vem (om någon) skulle leda mig i handen genom mitt konstnärskap, för han var fortfarande övertygad om att jag hade en lång väg att gå innan jag ens skulle komma nära att bli konstnär. Han hade väldigt svårt att acceptera att jag gjorde som jag själv ansåg var rätt och han tog det som min försenade tonårsrevolt. När han sedan dessutom fick reda på att jag skulle hyra rum av en bondkvinna på en bondgård, en riktig en, inte en stylad, chick lantlig villa, kunde han inte hålla sig längre och kommenterade att han åtminstone hoppades att ”det på något sätt är dugligt som modell”. Om han med ”det”menade bondgården eller bondkvinnan, fick jag aldrig reda på. Om det inte skulle vara ”modelldugligt” såg han hela resan som ett totalt fiasko och slöseri med tid ”om det ar måleri du är ute efter, förstås?” Jag rodnade men lät kommentaren passera, jag tänkte inte låta honom inge mig med skuldkänslor över något som jag aldrig ens tänkt. I tysthet fick jag lite pengar av mamma och med en kyss viskade hon i mitt öra att jag skulle se till att vara fri och njuta av det. Hon gjorde ett litet korstecken på min panna och med samma hand vinkade hon farväl till mig då jag åkte från dem båda.
Med romantiken bubblandes allt häftigare i takt med solens ökande strålar, sjönk jag ner i svärmiska fantasier och deras behagliga blindhet. Friska röda kinder i en sjö av överflöd, den gröna vinrankan med det röda vinet, jordens rödhet med det svarta håret, tandlösa skratt med het musik. Bondmanin spred en irrationell lycka inom mig och ökade på mitt leende. Vad varmt det var att vara lycklig.
